Vem vill (knä)skada Blåvitt?

Del 1: Mysteriet med 2:an

När jag satt på planet från Italien funderade jag över det som nu låg framför mig. Sveriges genom tiderna bästa fotbollsklubb hade haft en skadelista som inget annat lag i Allsvenskan kunde matcha ens om de spelat i ”Korpen”. Hur kunde detta komma sig? Berodde det på felaktigt uppbyggda träningspass? Motsvarade inte all personal runt omkring spelarna den kvalitet man kan förvänta sig i en klubb som Blåvitt? Frågorna var många och därför åkte jag direkt till stadsbiblioteket efter det att jag landat på Landvetter. Där fanns mängder av material dokumenterat om de här olika skadorna. Efter att ha bläddrat igenom gamla rapporter om Pär Karlssons stukade tumme och Stefan Selakovic stukade själ, kom jag till slut fram till nutidens skador. Nästan omedelbart noterade jag att merparten av korsbandsskadorna har drabbat IFK:s försvarsspelare. Kunde detta enbart vara slumpen?

Jag tog på mig silkeshandskarna och gick in i i de djupaste arkiven. Där fann jag omgående något som gav mig ännu mer huvudbry. Det visade sig att hela tre av Blåvitts totalt fyra korsbandskadade backar är fostrade till mittbackar. Nicklas Carlsson, Mikael Dyrestam och Petter Björlund föredrar alla att spela mittback. Är även detta en ren tillfällighet? frågade jag mig.

Efter min tid i Italien ska erkännas att jag visste så mycket om dagens IFK Göteborg. Därför kände jag att jag ville se laget in action för att kunna komma vidare i min utredning. Jag hittade tvåans del av GP och såg där att Blåvitt hade match på lördagen. Perfekt, tänkte jag. Dessutom stod det något om nån förfest, vilket lät kul. Jag hade faktiskt inte festat i Sverige sen jag senast var på Stureplan i somras.

Två dagar senare satt jag på ett kylslaget Valhalla och hackade tänder med drygt 2000 andra åskådare. Det var så jävla kallt att jag för en stund funderade på att lämna årets ”andra förfest”och bege mig hemåt (Hotel Formule 1) istället . Men då plötsligt hände något som kom att förändra allt. En ängslig mittback hade nämligen fångat min uppmärksamhet. Han hade lockigt hår, taskiga uppspel och tröja nummer 2 på ryggen. En snabb titt i matchhäftet talade om att hans namn var Karl Svensson. Jag studerade Kalle ett tag och gjorde därefter följande analys i mitt anteckningsblock:

Kalle gör inga direkta misstag, men agerar osäkert i flera situationer. Han försöker styra backlinjen genom att prata med dem, men gör det inte med någon pondus överhuvudtaget.

Jag glömde för en kort stund bort att mina tår nu var förvridna av smärta, att min näsa blivit en iskristallgrotta och att han därnere nu sökt skydd mot kylan inne i kroppen. Jag var helt enkelt för nyfiken på denne herr Svensson för att bry mig om det. Bredvid mig satt en medelålders man som såg ut att äga Blåvittshopen - i all fall allt som fanns där. Perfekt att ställa några frågor till, tänkte jag.

”Ursäkta, han tvåan, är han ordinarie eller?”

”Kalle menar du? Nä, han har inte varit det på bra länge nu. Egentligen brukar ju Hjalmar spela där med Ragnar, vettu. Men nu gick ju Dyres knä sönder förra veckan...jävla tråkigt på en sån talangfull kille. Det är ju därför Hjalmar är tillbaka på vänsterbacken idag. Nä, Kalle har egentligen inte varit ordinarie sen han kom hem för ett år sen.”

”Har han varit i klubben förut?”, frågade jag.

”Ajemän. Kalle var kung då,vettu! Han dominerade fullständigt i luftrummet och kom ju till och med i VM-truppen då. Jag vette fan vad som har hänt med pojken faktiskt. Han är sig inte lik.”

Nu kände jag att jag var något på spåren. Jag gjorde en till kort notering i mitt block:

Kolla upp Kalle!

Samtidigt hörde jag en menlös röst från planen ”ropa”:

”kom igen killar, vi kan inte plottra såhär i ena hörnet”

Det var något som inte stod rätt till här.

To be continued...

//Albin Ekdal