Vem vill (knä)skada Blåvitt?

Det har väl knappast undgått någon supporter att vår kära klubb nästan har drabbats hårdare av knäskador än vad Island har drabbats av finanskrisen under det gångna året .

”Vad beror detta på?”, är frågan vi har ställt, ställer och förmodligen (om snittet håller i sig) kommer att ställa under den kommande säsongen. I konspirationsteorins tecken tänker vi därför gå igenom, i sann arkiv-x-anda, ett antal teorier den närmaste tiden.

Eller vi och vi. För att reda ut alla dessa frågetecken kring menisker och korsband behöver man naturligtvis en grävande journalist. Gärna en med lite gråstänk i kalufsen och med några kaffefläckar på den lite för uppknäppta skjortan.

Sen är det naturligtvis en fördel om personen i fråga är villig att gräva sig så djupt ner i ämnet att det hela kan sluta med en kortare visit i Kina - om det skulle behövas.

Det första vi gjorde var därför att kontakta självaste Janne Josefsson. Han var dock inte hemma förklarade hans fru, och hade så inte varit under hela veckan. Senaste livstecknet han gett ifrån sig var när han hade ringt henne och frågat om han skulle köpa med sig något hem. Hon hade svarat att han kunde svänga förbi ICA och köpa mellan-mjölk och lite ungersk salami. Sen dess hade han varit spårlöst försvunnen. Hans fru verkade dock inte det minsta orolig över detta faktum, utan betraktade det hela som världens mest naturliga sak. ”Han kan göra så här ett par gånger om året. Men han kommer alltid hem igen”, förklarade hon för oss. Med tunga sinnen lämnade vi det Josefssonska hemmet och insåg ganska snart den bittra verkligheten. Vi måste ringa Eka. För att inte gå ner oss fullständigt (Gamle Port låg nu alldeles runt hörnet) försökte vi se det från optimistens perspektiv. Lennart Ekdal uppfyllde ju i alla fall merparten av våra önskemål. Jag bet ihop, tog upp mobilen och ringde upp honom. Samtalet började förvånansvärt bra med ett par långa ringsignaler. När sedan Lennart svarade och med detsamma började prata om ”ekonomisk ersättning” och de mängder av olika alternativ vi hade när det kom till att överföra denna summa till hans aktiebolag, ja, då la jag på luren.

Tillbaka på ruta ett satte jag mig två dagar senare ned vid min dator för att göra det rutinmässiga besöket på Baraben.com. Där upptäckte jag att de hade anordnat en insamling till förmån för Hai...nej, till sin egen resa till Cypern ska det vara, och fick därmed idén att vi på Simon Blank kunde göra något likartat. Pengarna i vår insamling skulle dock oavkortat gå till en ärrad gammal journalist som kunde belysa våra skadebekymmer på ett nyanserat och objektivt sätt. Jag ringde upp resterande delar av institutionen Blank för lite överläggning.

Två minuter senare satt vi hos mig och ”brainstormade”. Det var då en av oss kom på att vi inte längre hade några läsare kvar - förutom en som kallade sig för anonym. Han/hon/den eller det som gick under detta mystiska artistnamn föredrog dock tydligen att se Sella spela FM på sin hotellsäng framför vår egna insamling. I alla fall hade Anonym skickat in ett bidrag på 600 kronor till Baraben...

Mer förtvivlade än någonsin – vi ville ju få reda på sanningen!- ringde plötsligt telefonen, och på en knastrig telefonlinje hörde vi:

”Hej, det var Albin Ekdal här. Fotbollspelar'n... Jag hörde att ni sökte en journalist.”

Först tittade vi bara frågande på varandra. Sedan följde en lång tystnad och jag kunde riktigt se hur mitt ansiktsuttryck såg ut som ett enda stort frågetecken i min kollegas glasögon . Vem? tänkte vi. Vi hade ju aldrig sett eller hört talas om någon Albin...Ekdal.

”Hallå?” hördes frågande från högtalartelefonen.

”Ja, hallå. Vem sa du att du var sa du?”

”Albin, Albin Ekdal. Fotbollsproffset”, sa han på osäker röst.

”Vi är ledsna, men vi vet inte vem du är...”

”Nä, jag förstår. Jag springer mest runt i tomma intet och täcker ytor och så. Det är inte ofta jag rör bollen faktiskt. Men jag gjorde ett mål mot Inter för ett tag sen...”

”Jaha, är det Henok Goitom som skojar med oss?” frågade jag.

”Nej, Albin...Brommapojken!”

”Du får ursäkta, men ingen av oss har varit i Bromma så det säger oss inte så mycket.”

Sen följde en lång monolog om Brommas historia. Albin, som vi nu fått reda på var Lennarts son, berättade allt om Grimsta IP , flygplatsen och allt annat som kan vara intressant att veta om Bromma. Till exempel hade Bojan tydligen varit fotbollsspelare där en gång i tiden. Albin förklarade dock att detta var långt innan han blev fotbollsexpert och medieprofil på tv 4. Detta hade ingen av oss en aning om! När Albin såg hur chockade vi blev över nyheten sa han: ”Nä, jag vet. Det är väldigt svårt att ta in såhär direkt. För dem flesta brukar det ta ett par år innan det verkligen sjunker in”.

Efter denna lilla pratstund kom vi så in på huvudämnet igen. Albin var alltså Ekas son, och tydligen fotbollsproffs i Italien därtill. Han ville nu ha jobbet som vår grävande journalist, och eftersom vi vid det här laget var desperata nog att anställa en sån som Elisabeth Höglund, var vi redo att ge grabben en ärlig chans. Men vår desperation fick inte lysa igenom alltför tydligt. Därför bestämde vi oss för att ställa ett par frågor till honom. Varför ville han till exempel ha just det här jobbet om han nu var utlandsproffs? Han gav oss svaret att hans pappa hade förklarat för honom under stora delar av hans uppväxt hur soft hans yrke var när man väl hade jobbat sig uppåt. Mestadels gick arbetet som granskande journalist ut på att inte låta någon tala till punkt, ställa ledande frågor och i värsta fall redigera ihop materialet i efterhand. Därför hade Albin med åren blivit mer och mer intresserad av journalistik. Det lät ju givetvis inte så värst bra i våra öron, men var det så man jobbade som journalist fick vi ju acceptera det. Relativt nöjda med svaret återstod nu bara en fråga. Om nu Albin var fotbollsspelare, skulle inte någon undra vart han tagit vägen?

”Nä, det är ingen risk. När pappa ringde och berättade om den här tjänsten trodde jag först att det bara handlade om pengar. Men ganska snabbt förstod jag hur det låg till. Pappa har nämligen alltid drömt om att bli fotbollsproffs, precis som jag...” Albin tystnade och verkade vänta på bekräftelse från oss.

”Ja, du är fotbollsproffs.”

Albin fortsatte:

”...När han sedan var 15 år gammal tvingades han sluta på grund av att han aldrig släppte bollen till någon av sina lagkamrater. Hans tränare skällde ut honom efter noter och sa bland annat att allt inte handlade om honom och...ja, ni förstår säkert. Därför ser pappa nu sin stora chans att förverkliga sin pojkdröm medan jag får prova på jobbet som han älskar så mycket. Två flugor i en smäll liksom! Och det bästa av allt är att ingen kommer att märka någon skillnad. Det jag gör på en fotbollsplan kan ju vem som helst göra. Det är liksom bara att springa runt i passningsskugga. Ingen kommer ens lägga märke till farsan. På tv 4 kan det kanske lite knivigare. Jag menar på grund av åldersskillnaden och så... Men innehållsmässigt kommer ju allt vara sig likt. Det enda jag behöver tänka på är att vara arrogant och trött i fyrtio minuter. Sen, när programmet lider mot sitt slut, bollar jag över till den där poeten som visar upp något fotografi och gör 'peace-tecknet' i kameran. Det kommer att gå strålande!”

Det lät väl rimligt tänkte vi och gav honom jobbet.

Första delen publiceras på måndag.